Att man i den arabiska kulturen kom på idén att torka pasta var dels en ingivelse, dels det stora behovet att hitta mat som gick att spara. Men å andra sidan finns legender, tolkningar och studier som flyttar pastans uppkomst till Italien och den afrikanska kusten. Före den hungersnöd som på 1600-talet drabbade kungadömet Neapel var inte pasta något som åts av gemene man, utan pastan blev en viktig näringskälla först när den mekaniska pressen uppfanns – i Neapel kallas den ngegno. Med den kunde man producera stora mängder billig pasta genom att pressa en deg av vatten och durumvetemjöl genom maskinen. Neapel och speciellt staden Gragnano har idealiska förutsättningarna för torkning av pasta, som är den känsligaste och viktigaste fasen i pastatillverkningen. Här finns nämligen rätt vind, mycket sol och hög luftfuktighet. Alla i kungadömet Neapel åt pasta, från gatubarnen (som kallades scugnizzi) till aristokratin, men de tillagade och kryddade pastan på olika sätt. Det är vid den här tiden som smeknamnet mangiamaccheroni (makaroniätare) uppkom. Det är också klarlagt att invånarna i kungadömet Neapel stod för några av pastaproduktionens viktigaste uppfinningar. Det var till exempel en ingenjör under Ferdinand I som uppfann bronsmannen en maskin som ersatte arbetarnas fötter vid degknådningen. I och med detta kunde de första pastafabrikerna byggas och Gragnano blev centrum för pastaproduktionen. Gragnano har med sina väderkvarnar och sina källor med friskt vatten med den perfekta mineralsammansättningen allt som krävs för att kunna producera den allra bästa pastan. På grund av sina legendariska gamla hantverkstraditioner, gator där långa spaghettitrådar hängde på tork i rader och soliga tak där de korta pastasorter torkade, blev Gragnano hyllad av författare, poeter och historiker som pastans hemort. Gragnano byggdes om under den första halvan av 1800-talet så att staden kom att ligga i vindriktningen. Detta gjorde att hela staden blev som en jättelik torkanläggning, vilket var idealiskt för pastatillverkningens utveckling. Liksom omgivningarna har männen och kvinnorna i Gragnano utvecklats; de har fått nya yrken. Förr var de impastatore och impastapasta (chefen och hans närmaste man som övervakade varje steg i produktionen), gramulista som hanterade degen eller serrapressa som fyllde pastapressen, spanditore som skar till pastan eller aizacanne som arbetade parvis och som vardera bar tio stänger med pasta, fyra i varje hand och en på varje axel. Idag är de ingenjörer, yrkesutbildade arbetare eller fabrikschefer. Men deras gester visar fortfarande på samma omsorg som deputato, som tillsammans med impastatore bevakade alla steg i pastans torkprocess och skickligheten hos tiracanna och sfilatore som flyttade den torra pastan och gjorde knippen om fem kilo var. Lugnet, skickligheten och den omsorgsfulla övervakningen för att fastställa om pastan fortfarande är nzellusa (våt) eller bona e man (färdig) har bidragit till en pastaprodukt som har en smak och en struktur som förfinats genom 500 år.